Tips för att prata känslor med ditt barn
Jag har ett barn som går att läsa som en öppen bok och ett barn som är benägen att stänga saker och ting mer inom sig.
Själv har jag alltid varit väldigt hudlös och haft svårt att stänga känslor inom mig. Kanske beror det på att min adhd gör att jag upplever känslor väldigt starkt. De liksom bubblar inom mig, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, rädsla eller entusiasm.
Det kan vara påfrestande för omgivningen att förhålla sig till en känslostark person, som dessutom släpper ut precis allt. För mig som mamma är det ändå skönt att veta precis hur mitt barn mår.
Det är mer utmanande att behöva gissa sig fram. När jag ser att det är något men möts av “Jag vill inte prata om det” eller undvikande svar på mina frågor.
För oss har vårat Känslomemory varit en bra väg fram till att prata om känslor. Först spelar vi och sen pratar vi om känslorna. Jag ställer en fråga tex “Vilken känsla får du när mamma kramar dig?” eller “Vilken känsla får du när mamma blir arg?”.
KBT-terapins positiva effekter!
Hur mår du?
Våren har kommit till Stockholm och visst känns livet lite lättare när solen skiner och dagarna är ljusa längre?
Minns du att jag berättade om rehabinsatsen jag skulle inleda? Arbetsfokuserad KBT-terapi.
Jag har nu haft fyra tillfällen med min psykolog Robin och behandlingen har gett mig insikter, som redan den här första månaden, påverkat livet positivt. Mellan varje tillfälle har jag haft hemläxor och det kanske mest värdefulla jag tagit med mig hittills är den funktionella analysen av mig själv.
Modellen SORK är vanlig inom KBT-terapi och genom den kan vi identifiera tankar, känslor och beteenden, samt vilka konsekvenser våra beteenden får på kort och lång sikt. Otroligt intressant!
På fredag ska vi prata om min arbetssituation och den här veckan skriver jag aktivitetsdagbok. Utifrån den kommer vi att prata om hur jag kan tänka kring prioriteringar och energiåtgång, för att hitta en bra balans.
Jag lär mig så mycket om mig själv och har redan börjat tänka i SORK-modellen i olika situationer. Målet är att jag ska implementera all kunskap för att bli min egen psykolog.
Tisdag den 2 april var det World Autism Awareness Day och jag gästade Karlavagnen i P4 för att berätta om vardagen i vår Pusselfamilj.
Här hittar du inslaget i Karlavagnen
För mig var det viktigt att inte bara belysa alla utmaningar vi NPF-föräldrar har i vardagen, utan också inspirera till hur vi kan hitta styrkan och glädjen i just vår livssituation.
Samtal kring NPF-föräldraskap handlar ofta om de negativa bitarna, vilket inte är så konstigt med tanke på hur vi ofta tvingas kämpa för våra barn vid sidan av ett redan utmanande föräldraskap.
Som Pusselmamma har jag känt ett starkt behov av att dela med mig av kampen för min son. Igenkänningen har varit stor och jag vet att det skänker en tröst för många i samma situation.
Nu är jag på en plats där jag känner ett behov av att inspirera. Vår familj har gjort en stor resa det senaste året och den erfarenheten vill jag ge vidare.
Boken jag skriver är en del i det. Genom den vill jag berätta om vad jag har med mig i min ryggsäck och om hur jag använder mina erfarenheter. Jag vill också dela med mig om hur jag försöker tänka och agera för att ta makten över mitt liv – för att leva istället för att bara överleva.
Fjällsemester för Pusselfamiljer!
Ni som följer mig här inne vet att jag älskar livet i fjällen. Jag och David har pendlat mellan Björnrike och Stockholm i princip hela skidsäsongen och nu när fjällvintern går mot sitt slut , börjar snart vandringssäsongen – min personliga favorit!
Vemdalen är känt för sin otroliga natur och fina vandringsleder.
I guiden “Finn fem fall” tipsar Destination Vemdalen om äventyrliga vandringar till fantastiska vattenfall.
Vattenfallet på bilden heter Fettjeåfallet och vandringen hit är två kilometer enkel väg. Nedanför vattenfallet finns en eldstad och jag rekommenderar att stanna och grilla. Nedanför vattenfallet porlar vattnet i en bred bäck och det första Noah gjorde när vi kom fram var att klä av sig alla kläder och hoppa mellan stenarna i bäcken.
Vemdalen är en av Skistars alla destinationer som satsas mest på och i år finns aktiviteter som downhill och klätterpark att varva vandringen med.
Golf i fjällmiljö, fiske, padel och bowling är andra roliga aktiviteter här på sommaren och hösten.
Noah vill inte åka skidor men, precis som jag, älskar han lugnet, tystnaden och att få vara i naturen. Sommaren och tidig höst är de årstiderna han kan njuta mest av fjällivet. Vi kan vandra i timmar och titta på saker, förundras av de otroliga vattenfallen och leta bär i skogen.
I år ska jag åka upp ensam med honom. Några dagar bara jag och han. Vi ska vandra, äta mat vi tycker om och basta (som vi båda älskar).
Eftersom jag vet hur otroligt välgörande naturen är för både barn och vuxna med NPF har vi bestämt oss för att erbjuda vår lägenhet till självkostnadspris för er NPF-familjer som följer mig.
Vår etagelägenhet är 119 kvadratmeter stor med fyra sovrum, två badrum, bastu, kamin, tvättmaskin, fullutrustat kök och stor altan med utsikt över Sonfjället.
Juni-september är fantastiska månader i fjällen och självklart ger jag dig som vill hyra alla mina tips på aktiviteter, mysiga kaféer och restauranger och vandringsleder baserade på barnens åldrar.
Vi hyr ut från vecka 25 till och med 39 och än så länge är endast ett fåtal veckor uppbokade. På min Instagram har jag en höjdpunkt som heter Björnrike. Där kan du se mer av den vackra naturen och av vår lägenhet.
Här är Skistars länk till lägenheten.
Genom mig betalar du endast 4000 kronor ex städ för en veckas i vår lägenhet. Självklart bistår jag med
Maila förfrågan till anna@hegestrand.se eller skicka ett DM på Instagram.
Vad är en perfekt påsk?
Hoppas du har haft en härlig påskafton! Att du och din familj gjorde påsken till just er.
Jag har tagit en paus från Instagram men nås ändå av statusuppdateringar på olika sociala medier. Påsk i skolen, skidbacken, hos mormor och morfar/farmor och farfar. Tjusiga dukningar, avancerade påskbufféer, kreativa äggjakter och det ena påskägget större och dyrare än det andra.
Det är så lätt att dras med i högtidshetsen och jämföra sig med andra. Vilket i mitt fall har varit en källa till att ständigt känna mig misslyckad.
Resor är förenat med miljlöombyte, välfyllda påskägg innebär skyhöga sockerkickar, förberedelser av kreativa aktiviteter och avancerad matlagning tar tid och energi från barnen och allt annat som ingår i vardagen
Allt det som vi, eller någon av oss, i vår familj inte mår bra av eller får plats med – just nu i alla fall.
Jag valde att köra på samma spår med påsken som jag gjorde i julas.
Jag frågade mig själv “vad kan jag ge barnen den här helgen som de mår allra bäst av?”
Det är inte en skidresa, att åka över 30 mil för att hälsa på mormor och kusinerna, avancerad mat eller enorma mängder godis.
I år valde jag att göra allt jag kan för att barnen ska få ha det så lugnt och skönt det bara går. Därför valde jag att stanna hemma i Stockholm med barnen, istället för att åka till mormor i Småland eller följa med resten av bonusfamiljen till Björnrike och åka skidor.
Och det blev vår mest lyckade påskafton jag kan minnas. Pannkaksfrukost, en förmiddag med lek och spel, promenad i solen till gymmet där barnen lekte på barnpassningen medan jag tränade. Brev från påskharen och äggjakt i sina rum. Och två ordentliga pass i lekparken där Sally fick åka sig trött på sin nya tvåhjuliga sparkcykel medan jag gungade Noah länge.
Alla fick äta det man tycker om. Köttbullar och potatis till Sally. Prinskorv och både rökt och ugnsbakad lax till Noah. Sill och lax till mig och min kompis Jenny, som gjorde oss sällskap en stund under kvällen.
Nu har jag nattat barnen, tänt några ljus och tagit fram mitt eget påskgodis. Njuter av den här dagen som i princip har varit helt konfliktfri. Det är ovanligt hos oss men jag vet att vi kan. Framför allt börjar jag knäcka koden till hur vi ska bära oss åt. Hur jag som mamma behöver tänka och agera.
Känslan jag har i min kropp nu är så mycket mer värd än alla påskplaner i världen! Imorgon gör vi samma sak. Vaknar och känner oss för. Jag har satt en lös plan för hela påskhelgen men den planen behöver vara just lös. Väldigt lös. Det skulle ta många år innan jag förstod det.
Påsk i vår Pusselfamilj
Påsken står för dörren och det kräver en del förberedelser i vår familj.
I år ska jag och barnen fira påsk hemma i Stockholm själva. Andra halvan av bonusfamiljen åker till Björnrike på påsklov men jag tog ledigt för Noah och åkte till fjällen med barnen förra veckan istället.
För oss är det mycket bättre att åka en vecka mellan skolloven, när det är mindre folk där. Noah ville inte testa skidåkning i år men han njöt av att vara ledig och ta dagen som den kommer. Vi vuxna turades om att vara med Noah och åka skidor med Sally (som älskar livet i backen!)
Imorgon kommer barnen och den här veckan har jag planerat för våra lediga dagar. Handlat, mat och godis till påskäggen, planterat en fin påskgrupp med påskliljor, styrt upp ett fåtal aktiviteter och bokat in Noahs LSS. Jag ska köra på samma vinnande koncept som i julas. Fokusera på att skapa minnesvärda stunder med barnen, med så få krav som möjligt. En påsk på vårt sätt.
Pusselfamiljen har en egen Playkanal!
På NPF-dagen i fredags lanserade Pusselfamiljen en nyhet vi har längtat efter att få dela med oss av. Vår alldeles egna playkanal Pusselfamiljen Play.
För Pusselfamiljens grundare Petra Björkman är det här en dröm sedan många år, som nu blir sann. Genom Pusselfamiljen Play tillgängliggör vi information, kunskap och inspiration för alla NPF-föräldrar. Tyvärr ser möjligheten till stöd och information för NPF-föräldrar och andra vuxna kring barn med NPF olika ut beroende på vart man bor i landet. Vi tycker inte att det ska spela någon roll var man bor, alla ska ha samma möjlighet.
Medlemmar i Pusselfamiljen Play får konkreta verktyg, vardagsnära tips och råd samt kunskap genom föreläsningar, livesändningar och kurser. Pusselfamiljen Play erbjuder också intervjuer med Sveriges främsta experter, övningar för hälsa och återhämtning och information inom psykologi, psykiatri, pedagogik och medicin. Här nedan berättar Petra Björkman mer om sin vision och vad Pusselfamiljen hoppas kunna bidra med genom Pusselfamiljen Play.
Pussellivet med en hand
Sent igår kväll kom vi hem efter fyra härliga dygn uppe i Björnrike.
Eftersom vi hyr ut alla sportlov var det ett tag sedan vi var uppe och jag längtade verkligen dit. Dessutom var det här min och Davids sista resa för säsongen bara vi två. Redan på lördag åker vi tillbaka med barnen, min mamma och hennes sambo.
Sally ska gå i skidskola och vi har lagt upp en plan för att Noah ska få bästa möjliga förutsättningar att prova på skidåkning. För tre år sedan var han med i Sälen och med all okunskap jag hade då satte jag honom i skidskola. Det fungerade inte alls och dag två valde jag att plocka honom ur den. Nu är han tre år äldre och det ska bli spännande att se om han är redo – och om han tycker det är kul överhuvudtaget. I annat fall finns det massor att göra där ändå. Pulka, bowling, bio till exempel. Fördelen med Noah är att han älskar att leka själv inne så imorgon när jag får hem barnen får han välja ut vilka figurer och andra leksaker som får följa med upp.
Efter att ha hållit mig på benen hela säsongen gjorde jag en ordentlig vurpa i backen igår. Skidan fastnade i en snöhög och jag föll pladask på magen i ganska hög fart.
Jag måste ha fallit på tummen, som svullnade upp ordentligt och fick en rodnad. Den är också väldigt öm och gör ont när jag vickar på den. Givetvis är det höger tumme också så nu pusslar jag livet med vänsterhanden. När jag bara har mig själv att sköta är det inga problem men jag hoppas och ber att den blir lite bättre till på lördag. Att hjälpa två barn med skidkläder, pjäxor, hjälmar osv med enbart vänsterhanden blir annars en utmaning. Tack och lov har jag mamma och David till hjälp.
Förhoppningsvis är det bara en kraftig stukning men det blir nog ett samtal till Kry idag för säkerhets skull. Jag har fått sprickor i båda handlederna i samband med snowboardolyckor och vad jag minns gjorde det mycket ondare. Håll tummarna – du som kan. 😉
Att bli min egen psykolog
Jag har satt mig i skolbänken igen! I fredags inledde jag insatsen arbetsfokuserade KBT-terapi vid stress, som jag berättade om i mitt förra inlägg.
Behandlingen omfattar mellan 10 och 12 tillfällen då jag träffar min psykolog Robin, som jobbar med det här forskningsprojektet. Mellan gångerna får jag hemuppgifter, som vi sedan går igenom vid nästa tilläfälle. Målet med terapin är att Robin ska identifiera mina sårbarheter som leder till stress och presentera strategier för att hantera dem. Första halvan av behandlingen drivs av honom men sedan är tanken att jag själv ska ta över ansvaret mer och mer. Lite som att jag till slut blir min egen psykolog, försedd med nödvändiga strategier för att kunna leva och arbeta hållbart långsiktigt.
Vi konstaterade båda två att den här modellen nog kommer att passa mig väldigt bra och ju mer jag fick veta om behandlingen, desto mer spännande känns det. När jag berättade för Robin om vad som ställer till det i vardagen för mig förstod han precis. De utmaningar jag har identifierat som mina största är att fördela min energi mer jämt och inte falla för impulser. Jag har svårt för att bestämma mig för en väg fram och hålla mig på den utan att lockas in på sidospår.
Igår eftermiddag åkte jag och David upp till Björnrike och i bilen berättade jag för honom om behandlingen. David är själv strateg ut i fingerspetsarna och har ett pannben av stål. Han sätter en plan, håller sig till den och ger sig inte förrän den lyckas. Den egenskapen hos honom kan jag bli så avundsjuk på. Själv har jag aldrig haft en strategisk plan för någonting. Jag har hoppat på roliga uppdrag som kommit i min väg, vilket såklart har haft sina fördelar. Jag har haft ett väldigt roligt arbetsliv och byggt ett jättestort kontaktnät. Innan jag fick barn gjorde det inte så mycket om jag hade en eller ett par bollar för många i luften, eftersom mitt privatliv i princip tog noll energi. Idag är jag mamma till barn med speciella behov och mitt privatliv är ofta väldigt energikrävande. Dessutom har jag inte lika mycket flexibilitet och tid vilket gör att jag behöver arbeta mer fokuserat. Framför allt behöver jag prioritera och välja bort. Jag har helt enkelt inte råd, i form av tid och energi, för att falla för impulser och tacka ja till höger och vänster. Vill jag uppnå någonting långsiktigt och hålla mig frisk på vägen behöver jag välja bort det som känns kul kortsiktigt.
David är ett väldigt bra bollplank i den här processen. Han hjälper mig att vända och vrida på perspektiven och känner mig så väl att han kan ge goda råd om hur jag bör prioritera i allt som ligger på mitt bord. Om några veckor börjar jag jobba på 75 procent och syftet med den arbetsfokuserade KBT-terapin är att jag i slutet av behandlingen ska vara uppe på heltid.
Adhd-svacka
Hur är din vecka?
Jag har hamnat i en liten svacka och går runt med känslan av att ha en ständig snara kring halsen. Jag vet av erfarenhet att jag hamnar i sådana här perioder och att de kommer just efter perioder då jag är mer “high on life”. Igår kväll försökte jag förklara känslan för min sambo. “Det känns som om jag är överallt och ingenstans”. Han har stått bredvid mig i snart fyra år nu och ser mitt återkommande mönster. Jag blir uppslukad av saker för att sedan tappa motivationen, tackar ja utan att tänka efter och försätter mig i pressade situationer. Faller för impulser och kreativa tankar som får mig att tappa fokus. För honom (och många andra) hade det varit en omöjlighet att så många bollar i luften. För mig är det vardag och jag kan bli så avundsjuk på människor som “står ut” med att göra bara en sak. Jag förstår att det är svårt för en person som inte har adhd att förstå. Hur svårt kan det vara att fokusera på en sak och göra det riktigt bra? Skitsvårt och supertråkigt faktiskt! Samtidigt är jag i full gång med min arbetsterapi där jag till nästa gång har i läxa att inte kolla sociala medier på min telefon förrän efter lämning på förskolan 09.00 eller efter kl 21.00 på kvällen. Att scrolla Instagram kan tyckas vara återhämtning men de ständiga dopaminkickarna slukar mycket av min energi, trots att de också är lustfyllda. Jag ska också jobba vidare på att identifiera fler tillfällen i min vardag för ren återhämtning. Fler pauser då hjärnan får vila helt.
På fredag inleds ytterligare en rehabinsats då jag kommer att delta i en ny studie kring arbetsfokuserad KBT-terapi. Här kan du läsa mer om den. Forskningsprojektet syftar till att hitta bra sätt för individer som är långtidssjukskrivna för stress att återgå i arbete. I samband med den här insatsen kommer jag också att trappa ner min sjukskrivning från 50 till 25 procent, vilket känns lite läskigt just nu. Mer energi till jobbet innebär att det blir än viktigare för mig att hitta och ta bort onödiga energislukare. Motivation finns! Jag använder hellre min energi till saker som skapar värde. Jobba och tjäna pengar eller vara helt närvarande med min familj.
Sportlovsveckan
Det är en hel sportlovsvecka sedan jag uppdaterade bloggen. Tiden ären ständig bristvara och den här veckan har jag haft fullt upp med att bolla skolledigt barn med en intensiv jobbvecka.
Sportlovet hade inte kunnat komma mer lägligt för Noah, som var väldigt trött och i behov av ledighet. Det har egentligen varit pappavecka men jag lånade med mig honom ner till min mamma i Jönköping några nätter.
Det är så härligt att få tid med ett barn i taget. Vi somnade och vaknade tillsammans och mamma hittade på roliga saker med Noah när jag behövde jobba. En av dagarna åkte vi till en leksaksaffär där Noah fick välja ut en sportlovspresent. Det blev en ny Simba, då han glömde sin gamla Simba i skoltaxin för några veckor sedan. Vi har fortfarande inte lyckats få tillbaka gamla Simba men nu leker Noah att Simba har kommit hem igen.
Både inför jullovet och sportlovet har det varit så tydligt hur viktiga loven är för Noah. Han behöver verkligen regelbundna längre sammanhängande ledigheter.
När Noah började i sin nya skola i höstas tänkte jag och hans pappa naivt att han förhoppningsvis kommer kunna gå så långa dagar på fritids att vi kan jobba heltid. Vi tänkte också att fritids nog skulle kunna vara ett alternativ vissa dagar under loven.
Jag behöver förhålla mitt arbete till vad Noah klarar av och jag har helt släppt tanken på att kunna jobba heltid under mina barnveckor (efter min sjukskrivning). Jag kommer också behöva sätta jobbet åt sidan under alla lov. Ju mer jag landar i acceptans över mina förutsättningar i arbetslivet desto mer känner jag att jag absolut inte tvingas göra avkall på något. Jag tänker att få föräldrar ångrar att de tillbringade för mycket tid med sina barn. Som Dr. John Trainer så fint formulerade, som så lätt faller i glömska när ekorrhjulet snurrar och vi ska prestera på jobbet för att kunna betala räkningarna och klättra i karriären.
“Children are not a distraction from more important work. They are the most important work”
Specialerbjudande på Den Lilla Sjöjungfrun – The Musical
Vi på Pusselfamiljen har ett härligt erbjudande för dig som läser min blogg eller som följer mig eller Pusselfamiljen på Instagram. Den 1 mars har musikalen Den Lilla Sjöjungfrun – The Musical premiär på Filadelfia Convention Center i Stockholm och vi har fått möjlighet att ge 20 procents rabatt på biljetter till Stockholmsföreställningarna den 1 mars (premiären!), 16 mars och 13 april.
Här går du in för att boka rabatterade biljetter till den här fantastiska familjeupplevelsen, med stjärnor som Kiana Blanckert och Fontana från Drag Race Sverige i huvudrollen. Jag såg själv Dröse & Norbergs förra musikal Djungelboken – The Musical två gånger med mina barn. Båda två satt som förtrollade i över två timmar i sträck!
Separation i en Pusselfamilj
Häromdagen fick jag en fråga från en pusselförälder som funderade på att separera från sina barns andra förälder. Hur löser man egentligen allt det praktiska kring barn med extra stora behov av omsorg? När man som team ihop med den andra föräldern inte räcker till, hur ska jag ensam räcka till?
När jag och barnens pappa valde att separera var Noah drygt två år och Sally åtta månader. Hade vi vetat då vilka utmaningar det skulle föra med sig hade i alla fall jag nog försökt vänta ett tag. Samtidigt fanns det skäl till att vi inte längre kunde leva med varandra och vi valde att dela på oss för barnens skull.
De praktiska bitarna var utmanande och jag skriver om det här i min bok som släpps i januari nästa år. En separation är tuff i sig. Har du dessutom barn som kräver mycket av dig som förälder blir det såklart extra tufft. Mitt under separationen fick jag dessutom min egen adhd-diagnos.
Som tur är hade jag kvar min lilla lägenhet, som jag bodde i innan jag träffade barnens pappa, och som jag behållit under de fem år vi levde ihop.
En liten tvåa på 38,5 kvadrat på Östermalm i Stockholm och som jag trivdes så bra i. Här bodde jag och barnen i drygt 1,5 år innan jag sålde den och flyttade till Midsommarkransen.
Den första tiden som nyseparerad var verkligen tuff men trots det blir jag nostalgisk när jag tänker på den. Jag och barnens pappa var ett team kring dem från dag ett och vi hjälptes åt med att pussla för allas bästa. Vi provade alla olika scheman (och gör fortfarande) men i långa perioder valde vi att dela på barnen och ha varsitt. För oss funkade det bäst.
Trots att vi var nyseparerade umgicks vi en hel del tillsammans med barnen. Gick på Skansen, firade påsk och åt middag ihop en gång i veckan. Framför allt hade vi väldigt tät kontakt och kunde prata med varandra om den utmanande situationen.
Idén om livet som ensamstående mamma med fullt fokus på barn halva tiden och på mig själv den andra halvan omkullkastades ordentligt. Det blev inte alls som jag hade föreställt mig och det får du läsa mer om i min bok.
Granskning av Elvanse
När jag diognostiserades med adhd i oktober 2018 var jag direkt positivt inställd till att medicinera. Adhd-medicin är en vattendelare men jag ville utforska alla möjliga sätt att fungera så bra jag bara kunde. Jag vet att medicin inte är hela lösningen men för mig har den bidragit till att jag får till de andra viktiga delarna. Jag brukar säga att jag hanterar min adhd genom tre olika pusselbitar. Kunskap, livsstilsfaktorer och medicin. Den är framför allt till stor hjälp i umgänget med mina barn då belastningen ökar avsevärt.
Idag släppte Dagens ETC en granskning av den medicin jag tar – Elvanse. Den har funnits på marknaden sedan 2013 och är sällan den medicin du rekommenderas att prova initialt. Det finns mest forskning på Concerta och den åt jag under flera år. Men eftersom jag behöver ta så hög dos blev biverkningar i form av främst huvudvärk för jobbig, vilket ledde till att jag slutade medicinera.
I våras när jag genomgick en otroligt tuff period bad jag om att få prova just Elvanse, då jag har flera vänner som äter den och som rekommenderade mig att testa. Jag trappade ganska snabbt upp till maxdos för laglig användning och den har fungerat hur bra som helst för mig.
Enligt ETC:s granskning upplever ett stort antal användare av Elvanse att medicinen det senaste året har börjat ge sämre eller ingen effekt. Takeda är det tredje största läkemedelsbolaget i Sverige, sett till omsättning, och ett av de tio största i världen sedan de köpte upp Shire, den tidigare tillverkaren av Elvanse.
Jag har själv inte upplevt försämrad effekt av min medicin. Ibland gör jag ett uppehåll på några dagar, upp till en vecka och det är en enorm skillnad i hur jag mår och orkar prestera när jag medicinerar. Senast idag tog jag min Elvanse efter en veckas uppehåll, då jag glömt bort att hämta ut en ny burk (ironiskt nog) och jag märker tack och lov ingen försämrad effekt.
Jag tycker det är bra att läkemedelsbolagen som tjänar enorma summor på adhd-medicin granskas. Med tanke på den ökade förskrivningen av adhd-medicin i så snabb takt finns det mycket pengar att tjäna på oss bokstavsindivider.
Rehab för kropp och knopp!
Näst sista dagen på mammaveckan!
Den här mammaveckan räknar jag ner till fredag då jag kan sänka tempot igen. Det är lite extra tufft att vara mamma till mina barn just nu och jag känslan av att bara ge och ge utan att få någonting tillbaka dränerar mig. Det går såklart ut över allt annat i livet. Inte minst jobbet blir lidande. Som tur är har jag haft en hel del aktiviteter med Pusselfamiljen inbokade. Som jag skrev iu mitt förra inlägg har vi så mycket kul på gång. Idag var jag och Petra på ett härligt möte.
Jag prioriterar också min egen rehab hårt just nu. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid och både jag själv och Försäkringskassan börjar bli otåliga. Det är så frustrerande att inte orka någonting vissa dagar. Nästa vecka börjar jag i aktiv stressinriktad KBT-terapi. Jag är redo för den insatsen nu bedömer min rehabkoordinator.
Under sommaren och inpå hösten handlade allt om att få vila. Ingen prestation och så många pauser under en dag jag kunde få in. Andra halvan av hösten smög jag igång med arbetsterapi, för att få verktyg till att hantera en dag eller vecka utan att köra slut på mig. Nu är det dags för nästa steg, i form av stressterapi. Jag har också fått lov att trappa upp fysisk aktivitete från lugna promenader, pilates och yoga. Underbart! Dags att bygga upp alla förtvinade muskler som lett till så mycket värk i nacke, axlar och rygg. Utmaningen är att inte köra på för hårt!
Pusselkollegor!
Idag har vi på Pusselfamiljen haft en dag tillsammans för att gå igenom pågårnde aktiviteter, planera för framtiden och för att bara ses och prata ihop oss allmänt.
Jag jobbar för Pusselfamiljen så mycket jag hinner, vid sidan av mina PR-kunder och mitt bokskrivande. Eftersom jag är sjukskriven på halvtid fortfarande så är tiden knapp. Just därför är en sådan här dag så värdefull!
Vi har så mycket spännande på gång och våra NPF-coacher Malin & Cajsa jobbar hårt med en ny produkt vi lanserar inom en månad.
Vår ambition är att vara Sveriges främsta aktör för Pusselfamiljer. Vi vill dessutom vara till för alla, oavsett var i landet man bor.
En av de stora bonusarna med att jobba tillsammans med Pusselfamiljen är mina fina kollegor. Petra, Malin och Cajsa förstår precis när jag berättar och besitter dessutom både kunskap och kompetens.
Jag har en lite tuffare period just nu och Noah har en del utmaningar i skolan. I fredags fick jag ett mail från hans lärare som gjorde mig både ledsen och orolig. Petra, Malin och Cajsa är ett enormt stöd och det var skönt att lätta hjärtat.
Jag har skrivit om detta på min Instagram och syftet var att belysa den extra oro vi Pusselföräldrar tvingas bära. Jag har fått många nya vänner via sociala medier, Pusselföräldrar som förstår precis.
Är så otroligt glad över att få vara en del av Pusselfamiljen. Och stolt över förtroendet att vara Pusselfamiljens ambassadör. Nu ska vi bygga vår tjänst för framtiden.
Hoppas du har haft en fin start på veckan!
Barnen som inte blir bjudna på kalas
Glad alla hjärtans dag en dag för sent!
Är du den som går all in på alla hjärtans dag eller tycker du den mest är trams?
Jag är lite mitt emellan. Eftersom barnen är hos sin pappa och David är i Åre med sin son på sportlov, gjorde jag den här dagen till min egen. Gick till min underbara frisör, som jag gått till i snart 15 års tid, och som har följt mig genom livets berg- och dal-bana.
På kvällen hade jag en kompis över och vi konstaterade att det inte är helt fel med en mysig “Galentine´s Day” i soffan med tända ljus och samtalsämnen som aldrig tar slut.
Barnen fick varsitt alla hjärtans dag-mms och imorgon, när mammaveckan börjar, ska de få något litet i kärlekens tecken. Strax innan jag skulle gå och lägga mig fick jag ett blombud med en kärlekshälsning från Åre. Han vet att jag älskar tulpaner och jag blev så otroligt glad!
Igår fyllde jag framför allt mitt hjärta med lite extra kärlek för alla barn som, precis som mitt barn, inte har några vänner. Barnen som aldrig får en kalasinbjudan eller någon som ringer på dörren och frågar om de vill leka.
Hallandsposten lyfte detta och jag fick ont i hjärtat när jag hörde en mamma berätta.
Det är inte lätt att veta hur du som förälder ska navigera i frågan om kompisar när ditt barn inte är så intresserad av andra barn men samtidigt undrar varför han eller hon aldrig få gå på kalas.
Me, myself and I
Idag öser snön ner i Stockholm och jag börjar känna mig ganska klar med vinter, slask och tjocka tröjor.
Eftersom jag är själv hemma den här veckan har jag tack och lov bara mig själv att klä på. Det är ju så mycket lättare att ha barn på sommaren. Speciellt som mitt ena barn avskyr kläder och helst vill gå naken.
Idag har jag varit på kundmöte i stan och ikväll ska jag och en kompis träna ihop och äta middag. Livet har begränsat mitt sociala umgänge en ganska lång tid och jag känner mig svältfödd på att träffa vänner. Ett tecken på att jag börjar få mer ork tillbaka.
Ville mest kika in, säga hej och önska dig en fin dag!.
“En blind leder en blind”
Jag vill tipsa om den här texten av författaren och satirtecknaren Nina Hemmingsson. Den beskriver så väl hur jag som mamma med en osynlig funktionsnedsättning, till barn med flera osynliga funktionsnedsättningar, ofta känner.
“Den som ska leda operationen är tyvärr ofta en mamma till exempel, som fungerar på ungefär samma sätt som barnen, lika ostrukturerat eller annorlunda strukturerat kanske man kan säga om man vill vara snällare. Det är the blind leading the blind och till sist känner sig inte bara barnen dåliga utan hela familjen hukar under en känsla av oduglighet och missanpassning. Ändå fortsätter man att anteckna och läsa om diagnosen, det blir normalt att åka på möten, gå kurser och göra nya försök med nya strategier. Och de som arbetar med det här säger att man kämpar på bra, att det är svårt att vara mamma till ett barn som mår dåligt och då gråter man av tacksamhet över att bli sedd, eller kanske bara av ren trötthet. Men mellan mötena kommer det något annat smygande. Först helt vagt, som ett litet skav. Det tar tid att förstå vad det är eftersom alla känslor har en tendens att sväljas av skulden, den är så omättlig skulden och när man till sist förstår att det är ilska man känner så är den så stor att den knappt går att härbärgera.”
Stockholm satsar på NPF-elever
Igår publicerade Mitti en artikel om 18-åriga Milou, som är en av tusentals elever som blivit utbrända i skolan och därmed inte lyckats få gymnasiebehörighet. Läs gärna!
I en uppföljande artikel skriver Mitti att Stockholm nu satsar på elever med NPF, genom 207 extra platser i små undervisningsgrupper. Pusselfamiljens fantastiska NPF-coach Cajsa Jahn intervjuas i artikeln.
Utdrag ur artikeln
Satsningen välkomnas av läraren och författaren Cajsa Jahn, som har lång erfarenhet av att jobba med NPF-elever. Hon utbildar även lärare.
– Tanken om inkludering är aldrig fel men att det ska röra sig om fysisk placering i stor klass för alla är helt fel. Eleven har rätt till undervisning i ett sammanhang den klarar av att vara i. Så jag tycker att fler särskilda undervisningsgrupper eller resursskolor behövs, säger hon.
Ett av hennes viktigaste tips, förutom att det ska finnas kompetenta lärare på skolan, är att ge eleverna visuellt stöd av olika slag. Det handlar om att i bilder, färger, symboler och text hjälpa barnet att navigera i vardagen.
– Det visuella stödet ger ett sammanhang, blir ett stöd för minnet och underlättar förändringar. Med det, och ett lugnt förhållningssätt som bygger på förståelse, empati och kunskap om elevens svårigheter kommer man långt, säger Cajsa Jahn.
Förutom fler smågrupper utbildar Stockholms stad just nu personal i elevhälsan i NPF-kunskap så att till exempel specialpedagoger ska kunna vidareförmedla kunskapen till andra lärare på skolan.
Rekreation!
Och så sprang mammaveckan raskt över i Anna-vecka. Det har varit en tuff vecka och beviset kom i morse när jag till slut släpade mig ur sängen strax innan lunch. Hade förmodligen kunnat sova ännu längre.
Jag och Noah har haft svårt att mötas och de välbehövliga stunderna som fyller på med lust och energi har liksom inte infunnit sig. Det tar så otroligt mycket på krafterna att bara sätta gränser, markera och till slut bli arg. Häromdagen skrev jag ett inlägg på Instagram om känslan av att sakna både karta och kompass. En stor del av responsen jag fick var “igenkänning”.
Tidigare har jag gått och ältat de här perioderna, vilket i sin tur tar otroligt mycket energi. Nu försöker jag vara mer krass och lägga den här veckan bakom mig. Jag har en vecka helt själv hemma framför mig. Halva familjen är hos sin andra förälder och halva på sportlov i fjällen.
Känslan av total frihet är näst intill berusande!
Jag tror att du som läser förmodligen känner igen dig i den konstanta känslan av att inte hinna med. Dygnet har för få timmar och orken tryter alldeles för tidigt. Den här veckan har Noahs skolskjuts varit mellan 30 minuter och 2 timmar sen mer än hälften av dagarna. Det blir många arbetstimmar och rehabtimmar som försvinner. Skolan och jag jobbar tillsammans för att försöka få ordning på hämtningar och lämningar. I min värld är det helt obegripligt hur Samtrans, företaget som skolan anlitar, inte kan få ihop logistiken. Noah har haft samma schema i skolan i över ett halvår men ändå har Samtrans inte lyckats hitta en rutin. De kommer för sent, hittar inte rätt adress och har många gånger ingen koll på att Noah ska ha bälteskudde i bilen. Jag vet att det här problemet drabbar många familjer som har barn i CSU.
Nog om det. Samtrans är barnens pappas huvudvärk kommande vecka och jag ska ägna mig åt REKREATION. Vila och hämta kraft. Jag har bokat in veckans träningspass och ett par kvällar ska jag träffa kompisar jag inte sett på länge. Framför allt ska jag vara själv. Glida runt i pyjamas, tvätta, skriva på boken och äta det jag känner för. Kan inte tänka mig något lyxigare!
Jag hoppas du har en fin helg och att du ser mitt inlägg som inspiration snarare än provokation. Jag vet att du kanske inte har samma möjlighet till rekreation just nu. Försök att identifiera hur du kan lätta på snaran kring halsen i just din situation. Och kom ihåg att du är väldens bästa förälder till dina barn!