“En blind leder en blind”

Jag vill tipsa om den här texten av författaren och satirtecknaren Nina Hemmingsson. Den beskriver så väl hur jag som mamma med en osynlig funktionsnedsättning, till barn med flera osynliga funktionsnedsättningar, ofta känner.

“Den som ska leda operationen är tyvärr ofta en mamma till exempel, som fungerar på ungefär samma sätt som barnen, lika ostrukturerat eller annorlunda strukturerat kanske man kan säga om man vill vara snällare. Det är the blind leading the blind och till sist känner sig inte bara barnen dåliga utan hela familjen hukar under en känsla av oduglighet och missanpassning. Ändå fortsätter man att anteckna och läsa om diagnosen, det blir normalt att åka på möten, gå kurser och göra nya försök med nya strategier. Och de som arbetar med det här säger att man kämpar på bra, att det är svårt att vara mamma till ett barn som mår dåligt och då gråter man av tacksamhet över att bli sedd, eller kanske bara av ren trötthet. Men mellan mötena kommer det något annat smygande. Först helt vagt, som ett litet skav. Det tar tid att förstå vad det är eftersom alla känslor har en tendens att sväljas av skulden, den är så omättlig skulden och när man till sist förstår att det är ilska man känner så är den så stor att den knappt går att härbärgera.”